I väntan på att tankarna ska formuleras får kameran tala för mig. Här från ett besök på Naturhistoriska muséet tillsammans med kusinerna till härlig vårdag på landet och stilla vårkväll i stan.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Julia Uppviglerskan
Do it now, or forever wish you had.
(Behandlad på pixlr.com)Things I see
Lite blandat. Allt från sexåringsfirande till dubbelslaktade noshörningar och en vinterpromenad vid vattnet.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Den här bloggen är modererad
Det innebär att det är jag som bestämmer. Vilka texter jag skall publicera, vilka bilder jag visar, vilka kommentarer som syns. Min blogg. Min.
Vi har bara ett liv, och det är nu.
Du duger inte!
Julhandlandes i Mölndals centrum stötte jag på det här fantastiska julklappstipset:
”Gumman, jag tycker faktiskt att du börjar slappa till dig. Varsågod, nu hoppas jag att du tänker dig för i fortsättningen. Jag älskar faktiskt inte dig för den du är, utan för hur du ser ut. Förutsatt att du ser ut som när du var tjugo och inte hade fött barn.”
På Kapp-Ahl hittar vi de här piffiga byxorna på flickavdelningen:
”Så ja, gnäll inte över att byxorna sitter hårt över magen och rumpan. Det ska vara såhär förstår du. På flickor ska byxorna sitta tajt så att du håller dig lugn och stilla och pojkarna tycker du är söt. Ja, jag vet att du bara är fem år, men det är aldrig för tidigt att du lär dig din plats i samhället.”
Det spelar alltså ingen roll om man är fem eller femtio, det är bäst att hålla sig smärt och slank så att man blir omtyckt och beundrad för sitt yttre. Lika bra att lära sig tidigt. Sätt på treåringen en bikini vetja, så hon verkligen lär sig att visa upp sina tillgångar i god tid. För om vi ska vara ärliga så är det ju faktiskt så att vi kan snacka jämställdhet tills korna kommer hem, så länge som modet tillåts vara som det är kommer vi bedömas efter vårt yttre och det inre komma i andra hand.
Juletid
Jag försökte skriva ett inlägg om julen som inte var alltför deppigt eller ömkligt. Det gick sådär. Jag kommer inte träffa mina barn på julafton i år. Det känns jobbigt men överkomligt, för jag vet att jag får träffa dem på juldagen. Det finns flera i min närhet som inte kommer träffa sina barn alls under julhelgen. Jag har kunnat sympatisera, men inte förrän nu till fullo kunnat förstå, känna med och dela att nästan inte kunna andas i förtvivlan.
Men det blir en jul ändå. Så istället för att måla allt i mörka nyanser ger jag mig på de julröda.
Vad gör jul för mig? Jag tänkte länge på julsånger, nyfallen snö, prasslet från julklappspapper och blinkande lampor. Men så gjorde jag en nejliksapelsin och så slog det mig. Det är dofterna som gör julen. Hyacinter. Skinkan som griljeras. Nygräddat apelsinbröd. Risgrynsgröt med kanel. Syrliga sillinläggningar. Gran. Det är jul. Det är vad jag vill ha. Jag behöver inte snö. Jag bor ändå i Göteborg. Jag har upplevt fler jular med regn än med snö.
Traditioner kommer till och dras ifrån som strandkanten när vågorna svallar in. Stranden finns där hela tiden, men vågorna drar med sig vissa snäckor och stenar ut och sköljer in nya. Jularna förändras från år till år allteftersom familjer växer och krymper. När två familjer förenas kommer nya traditioner samtidigt som man får göra avkall på några gamla. Och om familjerna splittras ändras allt igen. Själva kärnan av julen finns ändå kvar, som en julröd tråd.
I år försvinner några traditioner, men jag är säker på att jag får minst två nya. Jag vill fortfarande känna doften av skinkan och hyacinterna, men jag kanske också får några nya doftminnen som blir lika viktiga för kommande jular. Vi får se vad kommande julars spöke bär med sig till mig i år.
Stark
Du är så stark, säger många till mig. Stark för att jag har tagit tag i mitt liv och börjat styra det i den riktning det är meningen att det ska ha.
Vad är det att vara stark egentligen? Man kan vara fysiskt stark, psykiskt stark, stark i karaktär, stark i handling, stark i vilja.
Jag är inte stark på något av de sätten. Jag är storvuxen, men inte särskilt muskulös. Jag brottas nästan dagligen med ångest och skuldkänslor, så jag är inte stark i psyket. Jag har definitivt ingen stark karaktär, choklad är alldeles för gott. Jag kan vara stark i handling, men då måste jag vara till hundra procent säker på att det jag gör är det som är rätt. Och hur stark är jag då, om jag inte vågar ta risker och tro på mig själv? Stark i vilja, nej knappast. Jag böjer mig som ett vasstrå för vinden för en annans åsikt, även om min vilja är stark i mitt huvud.
Men jag är stark i kärlek och stark för andra. Kärleken till mina barn kan ingen rubba, kärleken till mina vänner och min familj kan stå pall för allt. Jag kan bära människor som är viktiga för mig hur långt som helst.
Jag har också ofta bedömt mig själv som en person som har en stark känsla för rätt och fel och som ansträngt mig för att vara en god medmänniska. Det senaste året har jag fått omvärdera den synen. Jag försöker fortfarande vara en så god människa jag kan, men inte längre på bekostnad av mig själv. Och det är kanske där skon klämmer? Roten till min ångest? Att jag ifrågasätter mitt eget rättesnöre, att jag inte längre sätter andra före mig själv. Men är man verkligen en bra människa om man ständigt försakar sin egen lycka för andras? För då är man ju inte ärlig och därigenom inte längre en bra människa utan en oärlig sådan. Och då kanske det är starkt att se sina egna fel, försöka rätta till dem och bli en bättre människa. Trots en lång och krokig uppförsbacke. Men vem vet? Kanske får jag nya styrkor på vägen.
